Efter middagen gick jag och Matilda ut för att rida. Det var ett lagom väder - uppehåll men ändå inte direkt varmt. Hon borstade och tränsade själv (jag hjälpte att spänna sadeln) och innan jag var klar var hon ute och hade suttit upp. Hon gick lite runt ute på gårdsplanen innan jag var klar och vi kunde rida iväg.
Efter lite skritt tog vi en liten tölt. Vet du vad Stelpan gjorde? Hon bara tickade på - helt klockrent! Jag är så GLAD att jag knappt kan sätta ord på det! Vi kan ÄNTLIGEN tölta rent!!!
Hursomhelst. Matildas nya grej är ju att hon vill galoppera. Galoppera är inte riktigt Nasis bästa gren, men han gör så gott han kan. Det bästa sättet är att vi travar iväg - ligger jämsides och så fattar jag galopp medans Matilda driver maxat på Nos. Grejen är ju bara den att hela den här situationen gör Stelpan övertänd och ja. Det kan gå lite fort bland. Nasi galopperar dock bara några språng (tror rekordet är 6 språng för Matilda) eftersom han verkligen måste RIDAS för att hålla galoppen - och det är inte riktyigt Matildas gebit ännu.
Nu känner jag att jag svamlar iväg här.
Iallafall. Nasi tycker efter en, enlig honom, lagom sträcka att det är dax att vända hem. Så då börjar han. Prova vända här, prova vända där, gå myrssteg framåt, vända igen. Men Matilda var super duktig och plötsligt kom hon över den där maguiska gränsen när han antagligen insåg att "Jaha, jag får inte vända" och dom satte av i världens tölt framåt istället.
När vi var på hemväg tog vi lilla slingan genom skogen. På ett ställe har det fallit ner träd och där man tidigare kunde ducka under en gren måste man nu rida runt. Jag meddelade Matilda i GOD tid att när vi kommer dit måste du ta höger. Glöm inte att ta höger. Matilda - du måste ta HÖGER! Och så sitter dottern i ett träd med en förvånad häst under sig som inte kommer framåt.
Det är TUR att Nasi är världens snällaste, lugnaste, mest fantasitka häst. För där står han, i trädet med en skrikande och gråtande flicka på ryggen som ropar på mamma och försöker få hästen att backa.
Jag sitter av, går in i trädet och backar sonika ut Nasi. Tröstar Matida och undrar om vi kanske lärt oss någor idag - att lyssna på mamma kanske?!
Det hade kunnat gå VÄLDIGT illa om hon setat på en annan häst. Nu har Nasi fastnat förrut - men då med Frida i sadel och för sådär 10-15 år sedan. Så jag VET att han inte är en panikare. Men en annan häst hade ju kunnat bara springa på - och då hade Matilda gjort sig rejält illa.
Det var en spännande tur och jag var mäkta inponerad över mitt medföljande ekipage när jag kom hem: Nasi för hans underbara jag och Matilda för att hon envist och kontrollerat red honom igenom hans "vända hem" faser. Men mamma var ganska omtumlad hon med - på insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar