Uppställare

Frida och jag pratade om det härom dagen - att vara uppställare: en person som ställer upp på sina medmänniskor. En del personer är inte alls uppställare, utan ser alltid till sig själv i första hand. Visst kan dom människorna också ställa upp - men väldigt sällan utan egen vinning och absolut bara när dom själva har lust.

Så finns det dom andra uppställarna - dom som alltid ställer upp på andra - oavsett. Vissa tar tom ledigt från sitt jobb för att vara uppställare. Det är stort.

I går var vi tre uppställare - inom loppet av några timmar.

Jag var på möte i Kyrkorådet på kvällen och i kyrkan finns ingen mottagning. När jag var på väg hem - promenerandes i full speed, vibrerade det i min backficka - missade samtal och två sms! Vad kom dom ifrån? Såg att dom var skickade för över en timma sedan. Hmm?

En buss hade gått sönder så Johan fick åka iväg med ny buss. Frida fick hoppa in och passa barnen - och i kyrkan satt jag och visste ingenting.

Väl hemma får jag ett till sms från Irene, som undrar om jag kan komma upp och kika på hennes nya sadlar. Hmm.... Klockan var mycket och straxt skulle mitt favorit program börja på tv.... Men jag tog på mig kläderna, tog cykeln och begav mig.

Det här med sadlar tycker jag är väldigt intressant! Jag skulle vilja gå en kurs och bli sadelutprovare. Saken är väl bara den att då bör du ha tillgång till bil om du ska kunna åka till folk och kika på deras sadlar....

Häromdagen fick jag ett bryt på det faktum, att jag inte kör bil. Ibland är det verkligen skit. Som idag: Vi måste handla. Så vad kommer hända? När Johan kommer hem kommer vi packa in oss i bilen och pysa iväg. Att ta linjebussen och handla är inte optimalt. Kanske skulle jag ansöka om färdtjänst ändå? Då kunde jag ta bussen ner för att handla, och sedan ta en taxi med kassarna hem. Jag får fundera på det. Färdtjänst är ju för gamla och sjuka..... Inte för mig väl?! Men jag har blivit erbjuden. Jag får prata med dom om det på torsdag nästa vecka, när jag ska till syncentralen....