Jag skrev att jag var en uppställare. Helt i onödan, visade det sig. Jag har gått hela dagen igår och funderat på om jag ska skriva det här, men så tänkte jag att känslan kanske går över och då skiter jag i det. Men känslan finns kvar i dag med och jag känner mig fortfarande sårad.
Det är liksom ingen idé att beskriva händelsen, det är väl bar fånigt, men jag kan ju inte låta bli att känna. Att jag ger av mig själv, jag engagerar mig, intresserar mig, så är det inte värt ett skit. Nästa gång jag får en fråga har jag lust att svara "Jag vet inte, lika bra du frågar... direkt". Men det är ju jävligt barnsligt.
Jag vet inte varför jag tog så illa vid mig den här gången, det var väl bara för att jag tycker mig ha sådan koll på detta ämne och att jag verkligen har engagerat mig i det här projektet. Och så blir man bajsad på så här. Nej, jag vet inte. Man är verkligen dissad.
Jag blev total dissad för sådär två år sedan också - en vän till mig var gravid, det visste inte jag. Jag fick veta det 1 vecka innan bebisen föddes. Varför? Är jag inte värd att ta på allvar? Det är en sådan där grej som liksom inte går att glömma. Det ger ett djupt sår i hjärtat och lämnar för alltid ett fult ärr.
Jag tvivlar rätt rejält på mig själv just nu. Hon som trodde hon var värd nåt liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar