I går kväll satt jag och Matilda och gjorde hennes läxa. Hon skulle skriva och berätta om en plats där hon varit eller som hon skulle vilja åka till. "ISLAND!" Utropade hon och började rita en vulkan.
Likaså fick hon en inbjudan till ett simhallskalas och frågade om hon fick gå. "Javisst" sa jag "Men det är den dagen jag tävlar och" "Jamen jag behöver inte gå på kalaset, för du har lovat att jag ska få följa med på din tävling och det vill jag hellre göra". Till saken hör att kalaset var på kvällen och att hon utan problem kommer hinna båda....
Då kom jag att tänka på en sak som Frida berättade för mig som hon gjort när hon var liten och gick i skolan. Det var en liknande uppgift hon hade då och då hade hon beskrivit en hästverksamhet. Precis, exakt, en sådan som jag gick och drömde om då (jag var 8 år äldre, ja, är än idag förstås). Hon hade speglat mina drömmar.
Jag vill ju inte att Matilda ska vilja saker, bara för att jag gör det. Klart jag ser framför mig våra ridresor på Island om sådär 10 år - men hon ska ju inte bli en hästtjej för att jag vill det!
Det kanske är lite tidigt att dra i handbromsen, hon är ju bara 7år, men ser jag henne tillräckligt? Är jag för upptagen av mitt?
Just nu gnäller ju barnen på att jag är borta mycket: det är möten i det ena och det tredje, det har varit valkampanj, jag har ridit Stelpa aktivt och nu denna träning jag fått för mig.
Är det dax att stanna upp och vara mer med barnen?
Jag har ångest över att jag inte "såg" min lillasyster mer när vi var små, eller, hon var liten och jag tonåring, och jag vill inte känna så när jag om några år tänker tillbaka på mina barn.
Ikväll ska vi åka och handla och även om inte det är något "happening" i sig, så är det ändå en sak vi gör gemensamt. Som en familj. Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar