Jag har bytt bett på Stelpa. Hittade ett rakt pessoa i garderoben och tänkte, eller jag har tänkt ett tag, att jag kanske skulle prova att byta bett.
Redan när jag provred henne gick hon emot handen och var lite tjaffsig i munnen. Jag har testat några bett, men inte riktigt hittat nåt som verkar passa, som gör så hon blir lugn i munnen.
Jag har börjat träna på att rida mer med sätet och att samla henne och att få till arbetstempo tölt. Det är svårt - särskilt som man ibland har 400kg häst i handen. Jag tycker hon ligger emot, vilket gör att jag spänner armarna, spänner rumpan och - plopp - hamnar upp i sadeln. Inte bra!
Så nu har jag iallafall hittat pessoa:t och en engelsk nosgrimma (en aachen utan snokrem, men ändå) som jag testar. Och jag tycker det blir bättre. Eller, ja. Hon är lättare att ha i handen, jag kan rida med låg hand och ändå "rå på" henne utan att bli hängande eller dra, hon tar en halvhalt och ja, det funkar bättre.
Men! Hon gillar det inte! Slår med svansen, stegrar, hoppar på tvären. Hmm....? Jag håller inte hårt, men kan ändå säga "Stopp". Hmm...
På torsdag ska jag rida lektion. Funderade på att byta tillbaka till det gamla bettet så det inte syns att jag micklat - men varför det? Jag måste ju få testa! Nu har jag ju dessutom chansen att få en tränares syn på saken.
Varför är det så, att man ska vara så osäker på sig själv? Jag är inte inkompetent, dum eller oförsiktig. Jag är inte vårdslös eller onödigt utmanande. Jag bara försöker komma på bra sätt att hantera och rida min häst. Det måste jag ju stå för!
Sedan är jag lite ledsen - för min fina sadel glider. Det är ett jävla skit, för att tala fulspråk. Den andra var ju så bra! :o( Den här åker fram och lägga sadelgjorden mitt på magen vill jag ju inte göra. Nej, jag vet inte alls. Skit är vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar