Nattliga funderingar

Nu är vi hemma! Hästarna har fått mat och jag hamnade i nåt slags grubbleri om föräldrarskap.

Jag kan ju börja med att säga att filmen var okej. Jag hade för höga förväntningar. Såg "Snabba Cash" och boken är grym - men filmen höll inte måttet. Kvällen var dock trevlig.

Hursomhelst. Att vara förälder är ett stort ansvar. Jag påverkar hur mitt barn blir som vuxen. Jag inser det så jävla mycket. Mina föräldrar har format mig. Jag har en grymt dålig självkänsla. Jag är ganska duktig, ganska smart, kan ganska mycket - men tror inte på mig själv. Det kommer fram HELA tiden och folk reagerar på det - att jag inte tror på mig själv. Särskilt nu inom Centern.

Man det finns ett område där jag tror på mig själv. Där jag vet att jag är bra. Där jag litar på min kunskap och mitt omdömme. Och det är med hästar. Inom det området har jag utbildat mig själv - helt utan inblandning av mina föräldrar - dom har snarare indirekt motarbetat mig. Men jag har varit envis, Jag älskar hästar.

När jag fick Matilda var jag otroligt osäker. Det var så illa att en gång hade vi varit på ett kalas och Matilda bara hade gråtit och gråtit. Hon var drygt 5 veckor gammal. Alla hade provat allt - men hon bara grät. Till slut åkte vi hem. I bilen hem grät jag - för att jag var en sådan värdelös mamma. Vet du vad som hände då? Min far skällde ut mig. För att jag var en sådan mes - typ. Min mamma sa ingenting för att stötta mig (Johan var inte med) så jag satt ensam, med min lilla dotter och grät i en bil medans jag fick en utskällning. När allt jag behövde var stöd.

Jag vet inte när eller var, men någonstans hittade jag en tro på mig själv som mamma. Den kom nog när jag märkte att JAG och ingen annan, var Matildas värld. VI hade nåt. Jag var allt för henne. Då växte jag. Det var mitt ansvar att ta hand om henne - och jag har gjort mitt bästa.

Alla känner nog att dom önskar nåt från sin barndom, nåt dom inte fick. Jag saknar nog stöd och uppmuntran. Kom man hem - stolt som en tupp - med 38 av 40 rätt på ett prov - fick man veta att man hade två fel. Så var det. Det kunde ha gjort mig hård och stark, men tyvärr var det tvärrtom. Och jag VET detta. Men ändå kan jag inte tro på mig själv.

Jag är en helt okej människa - men mina barn ska inte bli som mig. Dom ska bli så mycket bättre - och veta om det! (Med ödmjukhet, givetvis!)