När jag hade sprungit i gången och vet sa "Hon är bättre" då gick luften ur mig. Hade hon sagt "Hon är Bra" - då hade jag blivit glad! Bättre, det betyder "fortfarande inte helt ren".
Efter longeringarna och bedövningarna och när veterinären tom börjar se rådvill ut - då fick jag lov att säga det. "Jag känner mig uppgiven". Jo, hon hade sett det. Jag började gråta. Eller, tårarna började rinna. Hon sa att jag skulle ställa henne i en box så skulle vi prata. Vilket vi gjorde. Hon kan inte säga vad som är fel. Hon har "Multipla Hältor". Typ. En del hästar blir inte bra. Så är det.
Jag har verkligen gjort allt. Jag har gett allt. Men nu har jag gett upp. Vi har gett upp. Hon ska få gå. Pappren är ifyllda och ska skickas till försäkringsbolaget, så hoppas jag att dom säger "okej".
Det är "synd" om mig - jag har ingen ridhäst, detta kostar mig massa pengar. Men det är så otroligt synd om Elding. Hon mår inte bra av det här.
Det har varit så mycket med Elding. Alla klinik besök, all medicinering, all oro. Jag har tänkt sälja, jag har velat ge upp, men när jag stog där - då ville jag att hon skulle leva. Jag ville ha henne bra. Vi ska ju tävla!
Jag har velat så, kollat på annonser, planerat framtiden. Men vilken framtid? Till vilket pris?
Om man ska vara krass så är det väldigt synd att jag försäkrade ner henne som jag gjorde - hennes livförsäkring täcker inte kostnaderna för en ny ridhäst. Men nu känns det inte kul iallafall.
Men det värsta har jag framför mig: När jag ringer bilen och väntan på den. Och sista gången jag hämtar henne i hagen... Och här sitter jag och gråter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar