Vilken morgon!

Oj oj oj.... Gustav vaknade på fel sida. Jag vaknade på fel sida. Vi vaknade på fel sida. Need I say more?! Vi var vänner till slut - men shit så turbulent! Den pojken har verkligen HUMÖR. Precis som sin mamma. Ibland är vi som två motsträviga magneter - båda ska vinna och ingen vill ge sig. Nu har ju jag den filosofin att JAG alltid ska vinna - eftersom jag är vuxen. Om inte JAG kan kuva honom - hur ska han då kunna kuvas?

Ibland, som i morse, tänker jag på dom som slår sina barn. Jag förstår att det kan kännas som en lätt utväg. Att med ren styrka vinna över någon som är mindre. Men vad lär sig barnen på det? Att om man bara är tillräckligt stor och stark så kan man få som man vill? Att våld är en lösning? Den dagen jag behöver bruka våld för att rå på mina barn - snälla - ta dom ifrån mig!

Jag anser att barn ska göra som vuxna säger och rätta in sig i "flocken", Men det lägger ju en del på mig som "flockledare" - att visa att min väg är rätt, det är den bästa. Oavsett.

Det är klart att barnen ska få bestämma! Det är klart att barnen ska få rum att utvecklas och testa sina ideer! Men man kan komma till en punkt där det inte finns någon återvändo. Hur fånigt det än är. Hur onödigt det än verkar vara.

Och sedan gäller det att inte ge sig. Så Gustav åkte till dagis med den randiga tröjan som jag lagt fram. Trots att han inte ville. En höna av en snöboll - men 1-0 till mamma. Precis som det ska vara.

Fast jag hade kunnat ändra mig. Han hade kunnat få som han ville - om han hade ifrågasatt på rätt sätt. Men en dålig attityd ska INTE premieras. En vänlig fråga eller att på ett trevligt sätt ifrågasätta mina handlingar och beslut, ja, okej, jag kan ändra mig. Men skriker man och gapar och tjurar och beter sig allmänt dåligt, då får man INTE som man vill. Inte i mitt hus. Och det vet han. Egentligen.