Frida tycker det. Det här med hästar - att jag kollar runt och nästan kärar ner mig - fast jag inte ens kan köpa någon. Det är ett skit det här. Jag är nog dum. Dum mot mig själv, för att jag strular till mitt inre i onödan. Dum mot andra för att jag slösar bort deras tid med mina mail. Men är det inte så då? Om man sätter ut en annons? Man får räkna med att slänga bort lite tid. Jag har slängt bort månader av mailande på Pysen spekulanter - men han är kvar här ännu.
Jag var på kurs md Elding i höstas. På den kursen var en kvinna men en otroligt flott häst. Den gick så fint och dom var så bra. Hade tävlat massor på hög nivå. Men nu skulle hon sälja honom. Dom passade inte ihop - klickade inte. Hon hade haft den hästen i 1½ år men nu gett upp. Lite så tror jag det är md mig och Flugan också. Vi passar inte riktigt ihop.
Hon är stressad - jag är lugn. Det är bra.
Hon har potential - jag vill tävla. Det är bra.
Hon vill arbeta - jag vill träna. Det är bra.
Hon kräver små hjälper - jag är tydlig och diskret. Det är bra.
Vi passar på så många plan i teorin, men ändå klickar det inte riktigt hela vägen. Sedan hoppas ju jag såklart att dom ska hitta ett fel - laga henne och hon ska bli som ny. Och bättre. Att det ska vara nåt fel som har legat och gnagt hela hennes ridna liv, att det är därför hon varit så konstig. Men Frida är tveksam. Och av någon konstig anledning brukar Frida ha rätt. Frida ser med sina ögon och tänker med sin hjärna. Jag försöker se med mina ögon, men något grummlar sikten, jag tänker med hjärtat. Och allt som kommer ut ur detta är ångest, obeslutsamhet, väntan och tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar