Jag hade sådana förväntningar inför torsdagen. Att den här gången, nu, nu kommer jag få veta nåt bra. Jag kommer få ett besked som kommer förändra allt.
Men jag inser att jag måste dämpa mig. Jag ska inte hoppas på något.
Allt är klart - pappren har kommit, jag har röntgenbilderna på en CD. Jag måste bara skriva ett brev till mig själv med stödorden jag inte får glömma.
Det är inte torsdag ännu och jag måste dämpa mig. Måste. Dämpa. Mig.
Inte. Hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar