.... efter ett djur man haft en tid. Det fattas lixom nåt - man håller hela tiden på att försäga sig: "Killar, ska ni gå ut?" "Kom då hundarna" osv. Men jag har inte gjort det ännu - men det har legat på tungan.
Det gick bra med barnen. Matilda blev ledsen och kom så sent som i morse och sa att hon saknar Olle. Gustavs största bekymmer var vem som skulle få hans bur nu. Men en sak - hela familjen har blivit mer medvetna om den hunden som är kvar och jag tror aldrig han fått så mycket uppmärksamhet och kel som igår...
Det är också en sådan sak som jag tänker på, Sigge har förlorat sin livskamrat sedan fem år. Hur tar han det? Men ro är svaret. Undrar om det är som dom säger - att djur känner på sig. Han var lite extra "mammig" igår, men annars precis som vanligt.
Det är lite deppigt - men värt att tänka på: Vi finns här en tid, men när vi är borta fortsätter livet precis som vanligt. Vissa av dom som blir kvar blir kanske lite ledsnare, har svårare att skratta en tid, men till slut är det som om att vi aldrig hade funnits. Eller aldrig hade försvunnit kanske? Dom vi älskat finns alltid kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar