I går gick en väns häst vidare till de evigt gröna ängarna. Den var inte särskilt gammal, men halt från och till. Efter många olika undersökningar och behandlingar utan tillfredställande resultat, gav veterinärer och försäkringsbolag upp. Som ägare vet jag inte om man någonsin ger upp. Det där dumma hoppet finns kanske alltid kvar? En längtan att allt ska bli bra igen.
Naturen visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på ett kallt klart väder den sista dagen. Ägaren höll själv i grimskaftet och såg sin älskade häst falla. Är det att vara stark? Jag tycker det. Men jag vill inte tycka att jag själv var svag när jag inte höll i min Nattis. Det hade inte varit en bra lösning. Det var en fruktansvärd dag och jag vet inte om jag någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv. Så fort jag tänker på det får jag tårar i ögonen - nu med.
Jag kommer alltid att minnas den sista dagen. Hur jag borstade honom. Hur fluffig hans man var när jag drog fingrarna igenom den för sista gången. Hur han doftade när jag borrade in mitt ansikte i hans hals. Jag viskade hej då i hans öra, pussade honom på mulen, gav grimskaftet till Johan och gick därifrån. Jag hade bara hunnit runt hörnet där jag hörde den dova smällen. Mitt hjärta brast.
14 år. Min tonårstid. Alla förälskelser. När jag träffade Johan. Vårt bröllop. Mina barns födelser. Medgångar och motgångar. Allt detta hade han fått lyssna till under alla våra ridturer genom åren. Han var egen, annorlunda, bånglig och envis. Vacker, vänlig, pålitlig och bussig. Han var min häst. Efter en sådan häst kan ingen komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar