Den här helgen har vädergudarna varit skitsofrena (stavas knappast så). I lördags morse när jag vaknad hade vi snöstorm. SNÖSTORM. Allt var vitt och det blåste så jag trodde taket skulle lyfta. På eftermiddagen var Matilda och jag ute och red i solen. I SÒLEN. Och inte en skvätt snö så långt ögat nådde.
När vädret var som det var på morgonen bestämde vi att ta terrängbilen till Uppsala. Den största anledningen var att Johan ville titta på traktorer på någon maskinvisning, så jag och barnen hoppade av på Nickis (som numera heter lekplatsen) och spenderade några timmar där. Barnen lekandes - jag läsandes. Det var helt SJUKT vilket liv det var! Jag tror hela uppsala var där. Och mitt i allt detta höra jag ett barn ropa "mamma!" från klätterställningen - och i min läshjärna registreras att "detta är mitt barn" - jag tittar upp - och det är det. Är inte det lite coolt?! Av typ 70 ungar, genom larm och skrik - hör jag mitt barns röst.
Väl hemma var det som sagt sol och vår - så Matilda och jag tog oss en ridtur. Jag måste nog säga att livet känndes riktigt bra där en stund! Johan och Gustav hade åkt iväg för att hjälpa min bror, så vi hade inget att passa. Väl inne kom Frida och Kian och hälsade på och dagen fortsatte att kännas riktigt najs.
På kvällen hyrde vi nya TinTin (BRA!) och mös i soffan. Jag kände mig... nästan lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar