Tävlingsdag

Klockan ringde fem i morse och det är ju inte riktigt läge att snooza, när man har en häst som behöver frukost. Det var bara att stiga upp, mata hästar (som fö låg och sov så skönt - trodde väl matte fått spel som var uppe så tidigt), packa matsäck och sedan purra övriga familjen. Jag blir aningens matt när Johan kliver upp, klär på sig och går ner - och lämnar dom sovande barnen åt mig.... Men vad ska jag göra? Skälla på min skjuts? Tror inte det va...

Vi blev lite sena iväg, men var ändå framme i tid. Väl där var jag så spänd att jag hackade tänder. Vart är incheckningen? Vart ska jag veterinärbesiktiga? Vart är boxarna? Vart rider jag fram - och hur kommer jag dit?

Dåligt skyltat. Helt klart.

Så tycker man att man är i god tid, jag står i kön till veterinärbesiktningen - och folk trränger sig före. Det är klart att dom som startar först ska ha förtur, men varför kan dom inte vara ute i bättre tid? Klart att det kan hända saker som gör att man blir sen - men så många? Det slutade ju med att jag var tre minuter från att bli struken och fick lov att tränga mig jag med.

En bra sak med den här tävlingsplatsen var att det fanns två ovaler - så man kunde rida fram på en oval och så direkt in i collecting ring och så in på banan. Stelpa var taggad till tusen och så på tårna att hon inte visste vilket ben hon skulle stå på.

T7. Första momentet arbetstempo tölt. Jag tycker hon gick jättebra! Samlad,lyft, bra takt. Jag red som tusan och halvhaltade massor. Andra hållet vart sämre, men jag tyckte ändå hon kämpade. Poängen blev 3,7. Så jävla dåligt! Komentarerna: Hög form, mot hand, två spår, passtaktig (i vänter varv). Det känndes ju bra?! Varör gick det så dåligt?

Iväg med hästen till en box. Också här var skyltningen hel kass. Hur ska man hitta när man är ny?? Hon fick hö och vatten och så lämnade jag henne åt sitt öde och gick för att äta lite frukost.

Jag vet inte hur jag tänker när jag tar med mig familjen på tävling så här. Det känns ju mysigt i tanken - men vi hadde ju knappt mer än kommit dit förrens Gustav frågade när vi skulle åka hem. Och då var det dessutom fyra timmar mellan mina starter... Men när man sitter i bilen på väg hem igen så känns det mysigt igen - att dom var med och att man gjorde nåt ihop. Särskilt när barnen inte bråkar och har somnat...

Efter lunch var det iallafall dax för V5. Jag hade under förmiddagen god lust att packa mina pinaler, häst och barn och åka hem. Skita i att rida mer när det gick så dåligt. Men så hade vi ju åkt så långt och jag hade ju betalat och ja, då kunde jag ju lika bra passa på att öva.

Hon var lika på tårna nu, men jag försökte vara lite mer passiv i töten. Det känndes helt okej. När det var dax att trava travade hon faktiskt och jag berömde henne massor! Det var inte ren trav hela tiden utan hon slog lite mot galopp, men jag tyckte det var mycet bättre än att hon drog mot tölten, så jag var kalas glad! Skritten känndes helt okej och galoppen tog hon så fint. Men så skulle jag lyda mitt givna råd och jag red i galoppen med stöd på yttertygeln och ja, hon la sig i pass.... Inte så bra. Bröt av, hon var spänd, tog ny galopp. Tyckte det var rätt, men så kännde jag att det var fel, men jag struntade i att bryta av och göra om. Jag ville inte bråka med henne mer.

Poängen blev skitkassa och vi kom väl sämre än sist.

Självförtroende var långt under marknivå ch tårarna låg i ögonvrån (och trillade när ingen såg).

Som grädde på moset hade jag sönder mina nya fina ridbyxor också.

Nej det var en riktig jävla skitdag på tävlingsbanan och jag undrade mer än en gång vad jag gjorde där. Men man måste ju träna. Och öva. Annars får man ingen rutin. Men det är så jävla pinsamt att vara så jävla dålig. Hela tiden.