I kväll hade jag värsta planen. Jag skulle laga mat, äta, och sedan ta Gustav till Bålsta, klippa honom och sedan spendera tid i badhusets barnpool och avsluta med shopping på Ica. Johan skulle ta med Matilda på en avslutning med skolan. Så!
Så går en buss sönder och Johan får jobba. Hmm. Jag bokar om klipptiden till lite senare och hoppas att Johan hinner hem. Det gör han inte. Så då får jag omorganisera. Vi tar bussen till Bålsta, klipper Gustav, handlar lite "fika korg" (läs bullar, kex och festis i Ica påse) och tar bussen till avslutningen.
När vi kommer dit får jag en chock: Det är inte bara Matildas enhets 60 barn med föräldrar och syskon - det är även ett dagis i kommunen med föräldrar och syskon... Jag överdriver inte - det var folk ÖVERALLT!
"Hur ska jag hitta er här!?" blev min första kommentar. "Ni får hålla koll på mig" blev mitt beslut. Och vart ska jag sitta? Jag känner ju ingen.... Det är ju Johan som åker på sånt här.... Jag vallar runt barnen en stund och så vips, for dom iväg. Och där stog jag. Ensam. Krampaktigt hållandes min Ica påse.
Jag tar ett djupt andetag och slår ner baken på en tom plats brevid en mamma som, ja, jag vet inte vem hon är, men jag hälsar och vi pratar lite. Så visar det sig att det är en mamma till en i Matildas klass - så det var ju verkligen jakpot!
Tiden går, barnen kommer och fikar, försvinner, kommer igen. Så börjar folk röra på sig och jag reser mig för att hitta mina barn. Då kommer dom till mig (ja, dom får ju lov att hålla koll på sin halvblinda mamma) och utan gnat trampar vi iväg till bussen. Jag kan ju ärligt säga att jag kört förmaningen innan vi kom dit, du vet: Inget tjat, inget bråk, när jag säger till kommer ni direkt osv osv. Funkar! Iallafall på mina barn.
Så sitter vi på bussen på väg hem och jag är så stolt över mina barn, som skött sig, värnat om varandra och tagit hand om mig. Då säger Matilda "Det där gick ju jättebra mamma och du pratade ju med Tiffanys mamma tom, det var ju jätteduktigt!". Ehm.... Min dotter peppar mig. Ja vad säger man. Världens sötaste barn!!
Det är jobbigt att hata att vara bland mycket folk. Det är jobbit att inte tycka om att träffa nya människor. Men det är nyttigt att bli utsatt för sådana situationer. Man sägs växa som människa. Och det är ju alltid bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar