Jag bumpar lite

När man plötsligt får en ny hund i sitt liv (om än bara en kort tid) inser man hur mycket ens egna hundar alltid tagit hänsyn till min synskada. Sigge flyttade sig alltid när jag kom. Vem som helst kunde gå förbi, men när jag kom flyttade han sig. Olle körde mer den här - jag ligger HÄR så trampa inte på mig - vilket jag ju inte gjorde eftersom han låg stilla och jag då alltid visste var han fanns. Bingo är ännu mera lyhörd och rör sig runt mig som en magnet. Ibland ligger han kvar stilla - och ibland reser han sig innan jag rest mig. Det hinner aldrig bli någon krock eller knuff - för han vet redan att jag är påväg och har bestämt hur han ska förhålla sig. Asta vet inte vem jag är. Henne går jag in i och knuffar på HELA tiden. Men så vill hon ju alltid vara där just jag är - och så vänder jag mig om och *bump* där var en mjuk labrador mage att putta till. Nu tar hon det med ro och blir bara glad när jag ber om ursäkt - men det är lustigt att man är så omedveten om hur medvetna ens djur är om ens närvaro i deras liv. Eller hur man nu vill trassla in sig.