Nu ska jag inte skriva om sex, nej, det handlar om själva avlandet - när barnen blir till. Om ägg och spermier. Knasigt inlägg kan tyckas, men jag snubblade över en sådan diskusion häromdagen och det har liksom stannat kvar i huvudet på mig.
Jag vet att jag för flera år sedan, när mina barn var små, tänkte att jag skulle kunna vara surrugatmamma. Tanken var där just då för att en flickvän till en bekant var helt otroligt barntokig - och då tänkte jag att vilken tragedi om hon inte kan få barn.
Jag trivdes väl inte så jättebra som gravid, gillade inte tanken på att någon annan kontrollerade min kropp, men jag mådde helt okej efter den första tiden och min kropp mådde bra. (Bortsett från djävulusistka foglossningar då förståss) Att hjälpa någon annan att bära fram ett barn, ja, det skulle jag kunna tänka mig.
Däremot inte donera ägg. Då skulle det ju vara en bit av mig i det barnet - och då skulle jag tycka att det var mitt.
Detta kanske är helt tvärrtom mot vad många andra skulle känna. Att bära ett barn i nio månader är väldigt speciellt, men, ja, jag vet inte.
Nu står jag inte inför en sådan här situation alls, så det är inte ens lite aktuellt, men på lunchen idag kom jag att tänka på det här igen och kännde att jag vill skriva ner det. Om fem år kanske jag känner helt annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar