Jag har väl aldrig känt mig så ensam som i fredags. Jag jobbade över en stund och var inte hemma förrens vid tre och den tystnaden som slog emot mig när jag kom hem var öronbedövande. Ingen tjabbel, inget tjat. Inget prat och inget skratt. Bara undulater och en labrador att hälsa mig välkommen in. Jag tog tag i disken från torsdagen (av någon konstig anledning var den inte diskad utan mig) och gick sedan ut och fixade med hästarna. Och saknade barnen. I allt jag gör är jag van att ha barnen runt omkring mig. När dom inte är där är det så.... tomt.
Jag kom på mig själv med att undra varför jag skriker på dom ibland. Varför kan jag bara inte ha liiiite mer tålamod? Varför kan jag inte skapa en bättre sämja mellan barnen och elliminera dessa små gnabb och bråk? Varför kan vi inte vara mer glada att vi har varandra?
Troligen därför att det BLIR bråk ibland. Man blir osams och man måste få säga emot, måste vilja få sin vilja igenom och bli motsagd. Att syskon bråkar är normalt - men väldigt tråkigt att se på som förälder. Dom tar varandras saker, på ren jävulskap, eller gör små onödiga saker i ren och skär skapa-trubbel-anda.
Men så är det väl att vara en familj?
Det är härligt när man efter ca 20 timmar ifrån dom viktigaste personerna i sitt liv, får träffa dom igen. Och när man kommer hem och tjabblet börjar, jag kanske ryter i, jag då är allt som det ska igen. Då kan jag inte låta bli att känna mig en aning lycklig mitt i mitt stora misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar