Det var bara en fågel, vivst, men hon var tam och bara så fin... Det är tungt i hjärtat men känns ändå bra.
Atlas som är kvar har kvittrat som vanligt, jag trodde han skulle deppa eller ropa på henne, men han är som vanligt. Man undrar lite över hur mycket dom fattar egentligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar