I kväll ska jag bort. Just i kväll är kanske inget stort problem eftersom barnen ska gå och sova i princip så fort jag åkt, men detta är ett problem i andra samanhang.
Det gäller barnen och deras far. Dom klagar alltid när jag ska åka bort. Jag fattar inte det där eftersom när jag är hemma, kan jag sitta vid köksbordet i min ensamhet med en bok och barnen är på övervåningen. Bryr sig inte alls om mig. Men när jag ska bort - och dom ska vara med pappa - shit vilket gnäll!! Pappa är tråkig, pappa hittar inte på nåt, pappa sitter bara vid datorn, pappa bara kollar på tv. Men sånt gör ju jag också - och då bryr dom sig inte.
Jag och Frida har diskuterat det där och kommit fram till följande: Troligen är det så, att när jag är hemma och gör ovanstående och ett barn kommer till mig me en fråga eller ett önskemål - tar jag bort fokus från vad jag gör och tittar på/pratar med barnet.
När pappa gör något av ovanstående och ett barn kommer - måste han göra/kolla klart alt är så inne i det han gör att barnen inte får kontakt. Du kanske tror att jag skojjar nu - men jag har sett det med egna ögon hur ett barn står och liksom "Pappa pappa pappppppaaaaaa" och han bara inte hör. Rätt sjukt.
På samma gång, visst, barnen måste kunna vänta på "sin tur" - men hallå liksom.
Nu har jag anammat detta på ett nytt sätt (eftersom man inte kan prata med min man och förvänta sig en förändring) och lagt över detta på barnen. Typ "Ja men då får ni prata med pappa om det här för JAG är ju inte ens hemma!" Men det kanske är ojuste? Att lägga det på en 6 och en 8 åring? Det är ju tack och lov inte fara för någons liv eller så, men det är en jävligt irriterande detalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar