I söndags när Matilda skulle sova brast hon ut i en, ja, hon skulle inte rida kvar på ridskolan. Aldrig mer skulle hon rida, inte där och inte någon annanstans. Hon skulle inte rida i en annan grupp elle på en annan dag. Jag fattade noll. I måndags hade hon ju superlajbans och hon har ju blivit så duktig?! Vi pratade och ältade och hon var envis som synden. Hon. Skulle. Aldrig. Mera. Rida.
Till slut fick jag ur henne nåt om en kille som sagt nåt dumt. Men hon skulle inte rida. Hon skulle börja på gympa istället.
Alltså, fine with me - hon får gärna sluta rida om hon vill - men det ska vara av RÄTT anlednng. En dum pojke = fel anledning.
Hur det nu var så somnade hon med löftet att vi skulle prata vidare dagen där på - alltså igår.
När jag pratar med henne igår meddelar jag att hon iallafall ska dit en gång till - oavsett vad hon säger. Jag säger (igen) att hon kan gå på gympa OCH rida om hon vill. Då kryper det fram att GYMPAN är på måndagar. Jamen, säger jag (igen) att du ska ju snart börja rida på lördagar - då kan du ju gå på båda. Om du vill. Jubel i örat och en jätte glad tjej. Whaaat?!
Alltså lyssnade hon inte på mig i söndags. Hon total blockade och skulle bara inte. Jag bröt nästan lite ihop ska jag säga, när jag försökte prata med en vägg där på kvällen. Men nu är saken löst? Hon hade iallafall jättekul på ridningen igår.... Och detta är bara början - hej tonår liksom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar