Jag har inte köpt så många hästar i mitt liv och dom jag köpt har jag liksom bara köpt. Nattis visste jag på en gång jag såg honom att honom skulle jag ha. Han var så underbart vacker. Sedan visade han sig ha stora lynnesfel - men han var så mycket min som en häst kunde bli.
När jag köpte Nasi vet jag inte riktigt vad som hände. Min gamla chef frågade om jag inte skulle köpa en av hästarna (som skulle säljas ut från en verksamhet) och jag sa typ - vilken kan jag få köpa billigt? "Viken vill du ha?" frågade han mig. NASI sa jag. Varför? Det vet jag inte. Hade inte ridit honom särskilt mycket. men det var honom jag tydligen ville ha. Och köpte. Och det kunde inte ha blivit mer rätt.
Pysen såg jag på Blocket och kände direkt att honom ska jag ha. Jag ringde och det visade sig att han var rätt tuff - det stärkte mig bara ytterligare i min övertygelse. Vi var och tittade, han var söt så jag slog till. Det var nog ett rejält överpris, men han är så toppen den ponnyn! Han har blivit så himla bra.
Elding. Ja. Det var konstigt. Jag ringde, åkte och tittade. En jättedålig provridning. Otroligt spänd häst. Jag tror att utan den puschningen som föranledde det köpet hade det nog inte blivit någon Elding. Det känndes inte superkul och jätterätt. Men jag tror det var så mycket som blev fel. Jag skulle inte ha någon ny häst efter Nattis och så rusade jag ändå bara iväg.
Jag är rädd att jag gör samma misstag nu. Att jag rusar iväg. Det var mycket därför jag var och tittade på hästarna igår - för att inte ha köpt första bästa.
Men med den svarta skönheten är det annorlunda. Hon känns bra. Det känns bra i magen att tänka på henne. Det känns kul att tänka på att rida och träna henne. Jag tror att det här kan blir bra. Och det är bara mitt beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar