Att bli den alla tror att man är

Jag har funderat lite. Jag har aldrig varit en särskilt outgoing person. Gillar inte folksamlingar och att träffa nya människor. Allt detta kan ju bero på min ögonsjukdom, som jag troligen har haft hela livet. När jag kommer utifrån och in i ett rum, blir jag blind. Nu snackar vi inte en halv sekund, utan det tar en stund innan mina ögon vant sig vid ljusskillnaden. Detta gör, att om jag kliver in i ett rum och någon ser mig komma - säger dom "Hej" till mig. Jag hör ett hej någonstans, men ser varken person eller någonting. När jag väl vant mina ögon, är det liksom försent att säga hej och personen undrar vad jag är för kuf som bara står där och stirrar.... Detta gäller inte bara folk som jag aldrig träffat - ytterst få personer, ens i min närhet, inser hur dåligt jag faktiskt ser. Så nu känner jag att jag har blivit den där kufen som alla tror (eller JAG tror att alla tror) att jag är. Jag håller mig hemma. Gärna inne. Vill inte åka bort. Inte träffa folk. Nu har jag ju gula glasögon och dom hjälper faktiskt på fler en ett sätt - folk fattar att det nog är nåt med mina ögon eftersom jag har dom där brillorna. Mina underbara barn brukar glatt meddela nya människor att "Mamma är synskadad" och då blir folk lite besvärade. Men hej, så är det ju. Sakta men säkert blir jag blind. Men jag vill inte vara en kuf! Jag vill inte stå längst bak i klassrummet när barnen har avslutning, bara för att ingen ska se mig. Jag vill vara en mamma som pratar med andra mammor. Jag mötte en mamma på Lindex häromdagen - hon hejjade så glatt och jag har ingen ANING om vem hon var.... Men helt klart kände hon igen mig. Ansikten sätter sig verkligen inte. Jag funderar helt allvarligt på att skaffa mig en vit käpp - för att ytterligare signalera för omvärlden att jag ser dåligt. Eller kanske en keps som det står "synskadad"på. Haha! Det vore nåt det...