I går eftermiddag var jag på en, ja vad ska man säga, en visning av ett besöksmål. Det var ett Slott som bjudit in researrangörer för att få oss att köra våra grupper till dom.
Att gå omkring i Slott och se alla gamla möbler och all konst och få veta hur dom levde förr - jag tycker det är urhäftigt! Hur som helst.
Där träffade jag en kvinna (jag träffade flera, men detta gäller särskilt en) som var överentusiastisk. Hon älskade det här Slottet och allt som det stog för. Hon Brann.
Ibland gör sådana människor mig väldigt deprimerad. Det beror till stor del på att jag inte Brinner. Jag vill också Brinna! Känna den där vilja, längtan och bara glädjen i något.
Det kan ju vara (vore ju toppen om det var så) sitt arbete eller kanske en fritidssyssla. Jag har Brunnit lite för detta med hästar, men just nu är det rätt askgrått det med. Jag ska tävla om en vecka men känner mig otroligt omotiverad.
Tänk om man Brann för sitt jobb. Tänk om man vaknade varje morgon och tänkte att "Jippi! Nu ska jag till jobbet!" Det vore verkligen så himla kul. Jag är 32 år. Jag ska jobba lika länge till som jag har levat. Det är jävligt tråkigt att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar