Hästdeprimerad

Jag tror faktiskt att jag är det. Inget känns kul. Min lilla spökhäst har blivit såld. Det är i sig jättebra, verkligen, han har kommit till en tjej som verkligen älskar honom (det gjorde visserligen jag också, men det var nog oneway) och som har vana av lite speciella hästar. Fina luddörat bor hos Monica. Känns lite konstigt. Eller mycket. Jag har tittat på en häst i Robertsfors - jag flög dit, tog en hel dag för att titta och prova. Jättefin häst, men ändå tvekar jag. Stelpa är inte bra i benen. Återbesök om några veckor och utredning. Jaha. Ska jag köpa fina norrläningen? Jo det vore väl kul. Ska jag ta föl på Stelpa? Jo det vore väl kul. Ska jag be att få hem Strakur? Jag vet inte. *En djup suck* Värsta Ilandsproblemen, men jag, ja, inget är liksom kul. Hästar är det BÄSTA som finns (efter mina barn) men jag känner ingen glädje. När går detta över?

2015

Tänk att det gick ett helt år utan att jag skrev något i min blogg. Det är helt galet. Jag älskade ju min blogg. Men 2015 har varit ett helt galet år. Min syster har haft det jättejobbigt och det har påverkat oss alla. En liten Sofia fick vi in i familjen (mitt syskonbarn) och det var en av årets toppar. Om inte den enda. Stelpa skulle få ett föl. Men hon gick liksom inte upp i vikt – och vid ett extra ultraljud visade det sig att där inte fanns något föl. Otroligt snopet och ledsamt, men det var väl inte meningen. Eftersom Stelpa skulle få föl ville jag ha ett projekt, så jag köpte en lite äldre oinriden vallack som jag jobbade massor med. Vi tog lektioner och arbetade intensivt och trots framsteg ville han inte ha mig på ryggen. Han var nervös och spänd och efter att ha gåtts igenom av veterinär och röntgats utan att man kunde hitta några fel – fick han åka på uppfostringsanstalt (läs proffstränare). Men där kom dom inte heller vidare och jag har precis i dagarna bestämt mig för att släppa honom till någon annan. Någon som inte har gett upp, som jag tyvärr har. Han är en otroligt go och mysig häst, och jag hoppas så att det kommer lösa sig för honom. Jobbet är jobbet och det har rullat på. Jobbigt periodvis och mer lättsamt ibland. Några kollegor har slutat och andra kommit till. Jobbigt för en sådan som mig som tycker om när allt är som det brukar. Vi har haft jobbigt att få allt att gå ihop med barnens aktiviteter, möten/åtaganden och allt som ska göras. Jag har klivit ur SRF´s styrelse och kommer efter nästa val inte vara kvar inom kyrkan. Politiken är rolig och intressant, men jag känner att jobbet kräver sitt och barnen är 11 och 13 och kräver mycket av min närvaro. Läxor, skola, personliga problem – jag ska då fan inte sitta på ett möte och inte finnas där för mina barn!! Det kommer en tid när jag inte får vara med, och då kan jag återuppta allt igen. Men just nu måste jag ta en liten liten paus. Jag har börjat få gråa hår vilket somliga gärna påpekar. Jag närmar mig 40. Livet knallar på och som jag skrivit tidigare: Livet är det som passerar medans vi gör annat. Men jag har nog tänkt återuppta min blogg igen. Ett ventilationshål. Det är kul att gå tillbaka och läsa! Men 2015, nej, det året tror jag vi lämnar därhän….

You snooze...

Såg en annons på en häst när vi var på väg på semester. Var tom in och kikade på henne när vi åkte hem - det var liksom på vägen. En projekt häst spm jag tänkte att jag kunde fixa. Billig. 

Men hur det nu var så tog jag beslutet att, nej, jag skulle inte köpa henne. Det var en månad sedan. Sen dess har jag tänkt på henne massor och tom drömt om henne på nätterna. Jag känner att jag missar nåt här!

Nu är annonsen borta och hon är säkert såld (jag har dock numret kvar...). Men känslan jag har är inte bra.

Jag har Stelpa, som ska/kan ridas iallafall fram till jul. Strakur som ska lufsas med några dagar i veckan. Men jag vill ju ha nåt att verkligen RIDA på och träna. Fast samtidigt är det priset jag får betala för att få ett föl. Nästa sommar kommer jag ha tre hästar. Men fortfarande inget att verkligen rida på... 

Åh jag och mina lyxproblem :/

Jag lovade Lina...

… att jag skulle skriva ett blogginlägg. Förra helgen. Det gjorde jag inte. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt?

 

Livet bara rullar på och allt går i ett i ett hela tiden. Jobb – barn – hästar – hemmet - shit! Jag skulle verkligen behöva storstäda mitt hem, men det har inte blivit gjort. Så skulle man kunna säga. Det bara stöd-städas det värsta hela tiden.

 

I söndags var jag funkis på simtävling hela dagen. Matilda tävlade inte, men det faller på min lott att vara funkis några gånger om året. Jag var 10 timmar i simhallen. Det var vääääldigt jobbigt. Helt slut i kolan var jag när jag äntligen for hem. Men det är ändå lite roligt. Att hjälpa till. Jag gör skillnad.

 

Tottohästarna mår bra för närvarande. Det är väldigt väldigt skönt. Snart kommer veterinären för en sista ultraljudskoll på Stelpan och jag håller alla tummar jag har!!

 

En lite rolig sak som hände är faktiskt att jag blev inkryssad i KF! Jag stog som nr 4 och hade egentligen ingen ordinarie plats, men hela 52 personer kryssade mig så jag gick om den som stod före mig på listan! Så from nu och i 4 år kommer jag ha en ordinarie plats i Kommunfullmäktige i Håbo! Det ska bli spännande och inte så lite jobbigt gissar jag, men jag ska ge det en seriös chans. Åter igen – jag vill göra skillnad. Jag hoppas jag lyckas!

 

Nu skulle jag kunna avsluta med nåt klyschigt som att ”Jag lovar att blogga bättre!” eller ”Nu ska det inte få gå lika lång tid till nästa gång!” men det kommer jag inte göra. För den här bloggen, who I love, blir lidande. Så är det. Och jag, och den, måste bara inse att vi får leva med det.

What about Strakur?

Jag inser ju nu, efter detta evighetslångs blogguppehåll, att historien kring Strakur liksom kommit bort. Inte för att Strakur är borta, han är i allra högsta grad närvarande, men allt har liksom bara flutit på och et kanske skulle vara bra att skriva ner vår resa….

Det var ju så här att vår veterinär Emilia till slut dömde ut honom. Jag blev alldeles chockad och paff och kände mig helt tom. Jag skickade in pappren till försäkringsbolaget för att se vad dom sa – dömde dom också ut honom så jaha, då fick jag väl acceptera det, men dom kanske skulle tycka att jag borde fortsätta? Svaret jag fick var inte vad jag väntat mig ”Försäkringen täcker inte” sa dom. What?? Det visar sig att ha tydligen inte är A1 försäkrad i liv. Jag var helt säker på det och på alla papper står det att han är det, men med autogiro – vem har kollat? Låt oss säga att jag efter detta kollat ALLA övriga försäkringar…. Hur som helst. Jag hade ju hoppats att dom skulle peka åt något håll – men det gjorde dom alltså inte.

Du vet, man pratar med folk. Kollar runt och alla tycker att ”Hey det är väl inte så farligt” och ”Det finns MASSOR man kan göra” och jag bara kände att wiouuuu…. Så jag bokade in oss på Mälarkliniken för ett second opinion.

När vi kommer dit är hästen nästan inte halt. Han har ju då vilat i en månad och visar inte så mycket alls. Veterinären tycker det är väääääldigt konstigt och vi börjar böja. Hästen blir tok halt och veterinären helt chockad ”Vad kom det ifrån?! Varför visade han inget innan?!”

Så vi börjar prata kring det. Min teori är ju att han dragits med detta lääääänge och av den anledningen helt enkelt lärt sig leva med att ha lite ont. Som med mig och mitt huvud – jag har ont i huvudet varje dag, men det är ju något jag fått lära mig leva med och tänker inte så mycket på det i daglig dags. Hon säger att det finns två saker att göra:

1)      Åka hem och promenera igång och se vad som händer

2)      Magnetröntga för att kolla vad det faktiskt är för fel

Nr 2 är dyrt. Försäkringsbolaget ersätter bara 5.000:- och det kan kosta upp mot 15.000:-, Vill jag göra det? JA självklart. Nu måste vi ta reda på vad det är!!!

Så hem och tillbaka efter en vecka och lämna in Strakke på morgonen och så fick vi hämta honom på kvällen. Lagom när det gått 10 dagar och vi skulle få vårt resultat – visade det sig att det blivit något fel på plåtarna – så kunde vi komma med honom igen….? GRATIS givetvis!! *suck* Bara att stoppa in luddörat i lådan och åka igen.

När vi så väl fick svaren visade det sig att han har kraftiga pålagringar i hovled båda fram. Vänster är äldst och troligen upp kommet av ett trauma och många många år gammalt. Höger (som är den han visat på nu) är troligen en belastningsskada pga höger.

Så det finns INGENTING vi kan göra.

Veterinären säger att han kanske kan fungera som promenad häst, så vi fick åka hem och promenera – först 10min och sedan sakta öka upp till 1 timme. Mot slutet ska vi lägga in lite trav. Sedan ska vi kolla om han är initialt ohalt och isåfall börja rida. Han ska INTE böjas mer, för han kommer aldrig klara ett böjprov.

Så det är där vi är nu – vi promenerar och hoppas att vi en dag ska kunna ut och luffsa med vår fina vackra fuxkille igen. Killen som ju ska bli morbror (förhoppningsvis) nästa sommar <3

Jaha, vad gör vi nu då...?

Hmm. Börjar sakna min häst. Det har bara gått fem dagar. Tyvärr har jag inte hört något, vilket betyder att dom inte är igång med betäckningen ännu. Jag hoppas att hon har det bra och att hon saknar sin mate. Lite. Jag saknar i alla fall henne. Och att rida. Visst, jag red i lördags, men jag har inte ridit Stelpan sedan förra måndagen... Bara hon kommer hem och är dräktig så kan jag i alla fall pyssla med henne lite. *suck* Min längtan efter SEMESTER börjar nu bli fysisk - men det är inte många dagar kvar nu!! Bara FEM dagar!! Sedan en hel vecka ledigt och bara mysa hemma. Eller, ja, jag har ju planer såklart, men bara trevliga mysiga planer! Hemma pysslar planer :)

Jag saknar den här utsikten....

Kopar

Så här ser han ut!